www.basjkirhast.se - en sida om basjkirhästen


Fakta om rasen, egen uppfödning och försäljning av basjkirhästar

Hem

Varför?

Historik

I Basjkirien

Användning

Egenskaper

I Sverige

                             

Användning av basjkirhästen

 

Användning av basjkirhästen hos nomadfolket

Hos nomadfolket fungerade basjkirhästen som huvudleverantör av kött, mjölk och material till kläder och skor. Utan hästen var nomadlivet otänkbart och den hade en avgörande roll i riterna. Nomaden ansåg sig ha stark andlig kontakt med hästen, som dyrkades och tillbads. Basjkirnomadernas sagor, legender, dikter och ordspråk hyllar ofta hästen.

Eftersom basjkirhästen har använts både som livsmedelsproducerande djur och som arbetande rid- och dragdjur, har det ställts höga krav på rasens egenskaper. För nomaderna var det extra betydelsefullt att hästen var härdig i fråga om foder och klimat och att den kunde lägga på sig fett bra under sommaren. Samtidigt skulle den hålla en hög produktivitet, vara duglig för allt arbete och ge en god tillväxt under betessäsongen.

I avelsarbetet ställdes det höga krav både på ston och på hingstar. Hingsten måste ge starka och härdiga avkommor, vilket var väldigt viktigt i de svåra levnadsförhållandena för hästarna, och stona måste föla årligen.

I nomadsamhället användes basjkirhästen till stor del som transportmedel. Vid vandringar satt alla basjkirer till häst, utan någon åtskillnad mellan kön och ålder. Därför var basjkirbarnen redan vid tre års ålder tränade att rida och när de var sex år räknades de som riktiga ryttare.

Basjkirhästen användes också som ridhäst vid olika former av jakt. En vanlig jaktform hos basjkirfolket var att på hästryggen följa efter bytesdjuren över stäppen. Detta användande av hästen bidrog till utvecklandet av traditionella hästsportarrangemang och tävlingar.


Vid högtiden efter vårens avslutade jordbruk hölls den populära kapplöpningen "bajga". Ryttarna var pojkar från sex till tolv års ålder, som red sju kilometer i sporrsträck.

I södra Basjkirien var det också vanligt med sporten "kokpar", där ryttarna tävlade om att få tag i den döda kroppen av en get, som skulle lämnas på ett speciellt ställe på spelplanen.

Kampen höll på under flera timmar och krävde stor uthållighet hos både ryttare och häst. Hästen var tvungen att med stor kraft kunna bana sin väg genom gruppen av hästar och ryttare, och kunna stå stadigt på benen när dess egen ryttare slet den döda geten från sin rival, och på samma gång vara snabb iväg för att fly från sina förföljare.    

Tävlingsprestationer

Basjkirhästen har även i den nutida hästhållningen visat prov på sin prestationsförmåga under otaliga tester. Under testkapplöpning som arrangerades på Ufa-hippodromen 1930, visade basjkirstoet Makan från Bajmakstuteriet det bästa resultatet för hästar födda 1928. Hon galopperade 1 kilometer på 1 minut och 16 sekunder. Vid bajga-kapplöpningen i Bajmakregionen 1947, deltog 12 hästar, 6 av dem var förädlade korsningar mellan donhäst och basjkirhäst. Resultatet av kapplöpningen visade sig vara oväntat. Vann gjorde inte en donhästkorsning, utan den nio år gamle basjkirvalacken Baktybaj.

Basjkirhästar har också visat höga prestationer i trav. År 1951 arrangerades på Bajmaks kapplöpningsbana, ett travlopp över 12 kilometer. I denna tävling deltog, vid sidan av basjkirhästar, även orlovtravaren Vitjas, som var en framgångsrik vinnare. Segrare av travloppet blev den renrasige, grå basjkirvalacken Jurga, ägd av kolchosen "Komsomol".

Basjkirhästen som dragdjur

Basjkirhästen har använts flitigt till transporter och jordbruksarbeten. Basjkirfolket var helt beroende av hästen för att bryta upp jordbruksmarken och hästen användes ofta för att transportera byggnadsmaterial. Stockar och plankor lastades på speciella kärror, där bakaxeln kunde justeras för att passa längden på timret.

I Uralområdet användes basjkirhästen också i stor utsträckning i gruvdriften. Arbetet vid gruvorna och med timmertransporterna på svårframkomliga vägar, krävde hästar med stor uthållighet, bra dragkraft och förmåga att hålla kvar en kärra i de branta sluttningarna. Användningen av basjkirhästen till dessa ändamål har gjort rasen till en mycket stark, stabil och arbetsvillig draghäst.

Väl beryktade har under gångna tider de basjkirska trojkorna varit. Ett trojkaspann bestod av tre hästar spända framför en vagn eller en släde. Trojkor med basjkirhästar ingick bland annat i postgången mellan Orenburg och västra Sibirien, och gjorde det möjligt att tillryggalägga 120 - 150 kilometer utan vila eller utfodring under en dag.

I Uralområdet är det inte ovanligt att basjkirhästen än idag körs i trojkaspann 50 - 60 km på svårframkomliga vägar, utan vila eller utfodring under färden. Rasen har anpassats väl till arbetet med de långväga slädfärderna och är extremt uthållig till följd av denna användning.

Basjkirhästen har bevisligen också en god förmåga att kunna dra mycket tunga lass. Under speciella prov i Bulgume 1850, kunde en femårig basjkirhingst flytta en tyngd på 3300 kg. Utifrån siffror i journalerna "Hästavel" för åren 1875 och 1877, berättas att en femårig hingst, 143 cm hög av basjkirras kunde dra en tyngd på 2000 kg.

I Zigazinskigruvan, där det användes basjkirhästar, brukade nettovikten på malmleveranserna uppnå 1200 kg. Speciella prövningar av basjkirvalacker för den maximala lastkapaciteten arrangerades vid gruvan.
Gjutjärnstyngder lades på slädarna med början på 1200 kg och upp till 1600 kg, och alla valacker kunde dra iväg lasten. När vikten på lasten uppnådde 1800 kg, gick slädarna sönder och den maximala lasten att dra för basjkirhästarna förblev oupptäckt.

Basjkirkavalleriet

Användningen av basjkirhästen i krig, hade en stor betydelse för rasens utformning. År 1789 skapades basjkirarmén, där alla basjkirer från 17 till 45 års ålder var tvungna att delta med sina hästar och sin utrustning.

Basjkirkavalleriet var nästintill oåtkomligt, när det agerade i sina rätta miljöer – i skogen, på stäppen och i bergen. Franske General de Marbo skrev i sina memoarer att inga vägar hindrade basjkirryttarna. De kunde dyka upp överallt och att övermanna dem var mycket svårt.

För de militära ändamålen var ridhästkvalitéerna hos rasen mycket uppskattade. Basjkirhästarna kunde lätt tillryggalägga distanser på upp till tio mil utan vila under sju timmar. Under dessa färder fanns inga hinder. General Chernov skrev:

"Där vanliga män bara kan ta sig fram till fots, där passerar basjkirerna tveklöst på hästryggen. Där tillfredställer basjkirhästen helt deras krav: den är lätt, härdig och orädd, och den är på samma gång tålmodig och lättfödd."

Sin stora uthållighet och snabbhet visade basjkirhästen även prov på under kriget mot tsarväldet 1935 - 1936. General Rumjantsev skrev:

"Att ligga efter dem var som att ligga efter vinden, våra hästar kunde inte komma ifatt".

Under åren för andra världskriget översköljdes basjkirkavalleriet av ständig berömmelse. För hjältemodet, som visades vid de hårda striderna i området kring Stalingrad, förärades 216 basjkirsoldater finaste belöningar från högsta regeringen.

Faktauppgifterna till texten på denna sida är hämtade från:
vatandash.bashedu.ru/vatandash,
bashinform.ru
V.S. Mursalimov, B. Satyev - "Basjkirskaja losjad" Basjkirska bokförlaget, Ufa 1988

www.basjkirhast.se - en sida om basjkirhästen © Lisa Sterneland 2010