www.basjkirhast.se - en sida om basjkirhästen


Fakta om rasen, egen uppfödning och försäljning av basjkirhästar

Hem

Varför?

Historik

I Basjkirien

Användning

Egenskaper

I Sverige

 

Historik över basjkirhästen

Rasens ursprung, historiska utformning och utveckling

Basjkirhästen kommer från den ryska provinsen Basjkirien, som ligger vid sydöstra delen av Uralbergen. Rasen är provinsens inhemska och har funnits i området i tusentals år. Ryska hippologer har forskat i rasens ursprung och de flesta är överens om att grunden till basjkirhästen var den asiatiska stäpphästen, som kom till Uralområdet med nomadstammar från Asien under 200- till 700-talet. Dessa hästar korsades fram till 1300-talet med den nordliga ryska skogshästen, med mongoliska hästar samt med kirgiska hästar.

Under basjkirhästens utveckling har den påverkats både av det naturliga klimatet och människans speciella metoder för utfodring, avel och användning.

Rasen anses vara unik i sin genotyp. Den är väl anpassad ekologiskt, genom sin klimathärdighet och sitt goda foderutnyttjande, som samtidigt har en mycket liten påverkan på betesmarkernas växtlighet. Dessa egenskaper har i alla tider gjort det möjligt att i hemlandet hålla hästarna under bar himmel året om.


Basjkirfolket dyrkade solen och avgudade hästen, som ansågs vara en gåva från vattnens gud. Tack vare sina stora hjordar med halvvilda hästar kunde basjkirfolket leva fritt som nomader på de enorma vidderna. Det finns många historiska källor som berättar om de stora flockarna med halvvilda hästar av basjkirrasen, som året runt strövade fritt på stäpperna i Basjkirien.

Vegetationen i Basjkirien har betytt mycket för utformningen av basjkirhästen. Både på stäpperna och i de bergiga områdena, består vegetationen främst av fjädergräs. Basen för uppfödningen av hästarna har i alla tider varit fjädergrässtäpperna, som är resistenta mot trampning. Stäpperna ger ett näringsrikt betesfoder under hela året.

Gräset utvecklas snabbt under tidig vår och ger snabbt återväxt efter avbetning. Under senhösten växer vegetationen ända till frosten. Det bidrar till att hästarna har gott om bete även under de regniga höstarna.

På vintern är gräset fortfarande grönt under snötäcket, vilket gör det till ett värdefullt foder under basjkirhästarnas vinterbetesperiod. Stäppernas vegetation innehåller mycket cellulosa, ungefär en och en halv gång mer än vad sådda gräs innehåller.

Hästhållningens påverkan på rasen under 1500- och 1600-talen

Tidigare var basjkirfolkets huvudsakliga sysselsättning den nomada boskapsuppfödningen. I och med Basjkiriens frivilliga sammanslagning med den ryska staten i mitten av 1500-talet minskade storleken på marken som basjkiren fick äga.

Den nomada boskapsuppfödningen ersattes gradvis med halvnomad, som fortsatte att vara den huvudsakliga sysselsättningen hos den största delen av Basjkiriens befolkning även under 1600-talet. Från denna tid och framåt genomgick basjkirhästen en betydelsefull utveckling, som har format rasen till vad den är idag.

Hästarna hölls i hjordar som var indelade i avelsgrupper. Grupperna bestod av en verksam hingst, mellan 10 och 20 ston med avkommor samt unghästar av båda könen upp till tre års ålder.

På stäpperna fanns bete för hästarna året om. Basjkiriens stäpper och skogsslätter domineras av höga slänter där snön ofta blåser bort, vilket gör att hästarna ganska lätt kan hitta foder. Därför släpptes hästarna på vinterbete, vilket man även gör i nutid.

Fölningarna låg normalt mellan april och maj. Från födseln följde fölet hjorden tillsammans med mamman, oberoende av vädret.

Stona började mjölkas efter 2 – 3 veckor efter fölningen. Hjorden hölls vid boplatsen för mjölkning klockan 8 – 9 på morgonen. Fölen skiljdes från sina mödrar och bands fast i grimmor bredvid varandra vid ett långt rep. Under dagen fick fölen vistas under stekande sol, utan foder, utan att kunna röra sig och utan skydd från flugor. På kvällen släpptes de tillbaka till stona, och hjorden drev iväg på bete under hela natten.

Att fölen behandlades på detta sätt syftade till att härda de unga djuren. Basjkirnomaderna ansåg att fölet, som inte utsattes för flera månader av denna behandling, inte skulle klara svåra vintrar på vinterbete.

I början av september slutade man mjölka och började förbereda hästarna inför vintern. Det var extra viktigt att hästarna lade på sig tillräckligt med fett, för att lättare klara vintern.

 

Det hårda klimatet i Uralbergen satte hästarna på svåra prov. Vid normala vintrar klarade de sig tack vare sin anpassningsförmåga, men om väder-förhållandena blev för extrema innebar det minskningar av hästantalet. Först av alla gick de hästar under som var svaga, i dåligt hull och som hade kortare och glesare päls, samt fölen till de ston som hade för lite mjölk.

Svåra vintrar har under många århundradens lopp agerat som den hårdaste metoden av naturligt urval för basjkirhästen. Överleva kunde bara de hästar som hade god förmåga att ansätta fett och därför kunde klara perioder med stränga väder-förhållanden.

Utformningen av två typer hos basjkirhästen - stäpp- och bergstyp

Hos basjkirhästen fanns från början två olika typer: en stäpptyp och en bergstyp. De flesta forskare har kallat stäpptypen för arbetshäst, och bergstypen för ridhäst.

Stäpptypen utformades i områden med jordbruks- och gruvindustri. Där ställdes krav på hästen att passa som dragdjur. Hos hästarna av stäpptyp fanns många egenskaper från skogshästen kvar, med kraftig hårrem, man och svans, kraftfull ryggrad och starka anlag för fet päls. Dessa hästar skulle vara kapabla att uppvisa stor styrka, ta sig fram snabbt i trav och ofta gå i passgång.

En basjkirhäst av utpräglad stäpptyp är relativt långbent och högrest och ger ett kraftfullt men rörligt intryck. Gångarterna är mjuka och vägvinnande och en häst av stäpptyp är en vikbärande och stark rid- och körhäst.

Bergstypen av basjkirhästen utformades i områden med boskaps- och hästuppfödning, där hästen till största delen användes för ridning och som mjölkdjur. Hästar av denna typ hade en kompakt kroppsbyggnad, vilket gjorde att de lämpade sig bra som ridhästar och framför vagn. Bergstypen hade en väl utvecklad förmåga att lagra fett, och stona hade en mycket hög mjölkproduktivitet.

En basjkirhäst av utpräglad bergstyp är en liten och smidig häst av ponnystorlek. Den har en kort och stark rygg, gracila men mycket starka ben och små, hårda hovar. Den är viktbärande för sin storlek, samt mycket stark och uthållig.

I dag räknar man inte med någon direkt uppdelning mellan stäpptyp och bergstyp hos basjkirhästen. Många individer av rasen har numer karaktärsdrag från båda typerna.

Variationen i kroppsbyggnad hos olika individer av rasen visar dock på att ytterligheterna av dessa två typer lever kvar och ger möjligheter till fortsatt avel i båda riktningarna. Detta anses vara till fördel för basjkirhästen och innebär idag, liksom i dess historia, att rasen ska kunna passa alla människans behov.

Det ska finnas en typ av basjkirhäst för alla slags arbeten och produktionskrav.

Fakta om Basjkirien

Basjkirien är en delrepublik i östligaste europeiska Ryssland, vid sydvästra delen av bergskedjan Uralbergen. Republiken har en yta på 143 600 km² och har ungefär 4,1 miljoner invånare. Huvudstad i republiken Basjkirien är Ufa, med ungefär 1 miljon invånare. Andra större städer är Sterlitamak och Salavat. De största floderna i Basjkirien är Belaja, Ufa, Ural och Sakmara, men i hela Uralområdet finns en mängd floder, biflöden och sjöar. Västra delen av republiken består av stora slättlandskap. Östra delen utgörs av den sydvästra utlöparen av Uralbergen.

Vegetationen i Basjkirien varierar mellan stäpp, skogsstäpp, skog och berg. Bergssluttningarna utgörs av höjdzoner med olika slags växtlighet. Områden med blandskogar täcker mer än 35% av republiken. Basjkirien har ett starkt fastlandsklimat. Sommaren är varm, ofta riktigt het, speciellt på Uralstäpperna. Vintern är snörik och kall, under vissa dagar kan temperaturen sjunka till minus 42 – 52 grader.

De olika större folkgrupperna i Basjkirien är ryssar( 39%), tatarer (28%) och basjkirer (22%). De största språken är ryska, som talas av de flesta invånarna, tatariska, som talas av ungefär 30%, och basjkiriska, som talas av ungefär 20%. Basjkirfolket är ett turkfolk på 1,8 miljoner, av dessa lever 900 000 i Basjkirien. De är till religionen främst sunnimuslimer och talar basjkiriska, som är ett eget språk skilt från det ryska.

Basjkirfolkets historia

Basjkirfolket har en lång historia i området som idag är Basjkirien. Mot slutet av bronsåldern var Uralområdet befolkat av flera olika folkstammar. Människans livsmening i dessa kulturer var avgjord. Boskapsuppfödning och jordbruk i flodlandskapet blev basen i ekonomin. Det etablerades nära kontakter och ömsesidigt utbyte mellan de boskapsuppfödande och jordbrukande stammarna, vilket ledde till ett nyttjande av boskap som valuta och därmed ett behov av massuppfödning av boskap. Stora hjordar krävde stora betesarealer kapabla att föda dem, inte bara under sommaren, utan också vintertid. Den bofasta boskapshållningen ersattes därför med en nomad sådan.

Från 300-talet började massinvasionen av nomadstammar till Uralområdet och västra Basjkirien. Vid slutet av 800-talet var det till största delen turk-bulgarer som levde i området. De flyttade runt och underkuvade olika bofasta och nomadlevande stammar i sina furstendömen. Under 900-talet slogs de turk-bulgariska furstendömena ihop till en enda stat, vars territorier sträckte sig över hela området som idag är Basjkirien. Från samma tid finns den första historiska informationen om basjkirfolket som en egen nation. Under 1000-talet formades detta folk till en enhet också utifrån levnadssättet med den nomada boskapsuppfödningen, jakten, hållandet av bin och även jordbruket. Varken kontakter med gränsande folk eller intrång i territoriet senare har ändrat vare sig språk, fysik eller levnadssätt hos basjkirfolket.

Faktauppgifterna till texten på denna sida är hämtade från:
vatandash.bashedu.ru/vatandash,
bashinform.ru
hope4ufa.com/country,
V.S. Mursalimov, B. Satyev - "Basjkirskaja losjad" Basjkirska bokförlaget, Ufa 1988

www.basjkirhast.se - en sida om basjkirhästen © Lisa Sterneland 2010